Talking make sense
Hade samtal med min fina samtalskontakt idag, hon har varit bortrest en tid så det var verkligen behövligt. Hon är så bra, får mig verkligen att tänka till. Vi pratade om att bryta ihop, hur ja önskar att ja bara kunde få känna något, något annat än ångest. Att ja så gärna vill bara gråta, gråta och sen känna hur allt blivit lite lättare efter, eller det behöver inte kännas bättre, bara ja kan få gråta. Saken är den att ja inte tillåter mig bryta ihop, jag är så rädd för att inte kunna hantera det, att ja antingen inte ska kunna sluta eller att ja ska bryta ihop för minsta grej sen.
Ja vet hur det blir när ja bryter ihop, då händer det alltid något hemskt, ja vet att det logiskt inte borde göra det, men det har ju hänt innan så därför är ja livrädd för att det ska hända igen. Tänk va hemska minnen kan förstöra och att de kan förstöra under en så lång tid.
Maten har också gått skit under perioden hon har varit bortrest, ja har slarvat med mina ND och slarvat med att äta i stort. Fick mig en liten funderare när hon sa att ja måste börja välja om ja verkligen vill bli frisk eller inte. För det vill ja, men ja är så rädd för att ja ska hata mig själv ännu mer om ja går upp massa i vikt. Samtidigt vet ja att ja inte kan ligga på denna vikt, min kropp kommer inte orka det i all evinnerlighet och vill ja må bra så måste ja våga gå upp. Annars kan ja kanske inte förvänta mig att må bra heller.
Ja hon fick mig att tänka till i alla fall…
