Leendet
Dagen har pendlat medllan panik och leenden, ja har brytit ihop totalt och ja har dansat som en galning på rummet. Ambivalent till tusen... Men när ja har mått bra har ja kunnat le ja har sett något som kan var possitivt i all skit som just nu känts som om den äter upp mig. Ja hade samtal idag och ja de anser väl inte att ja får åka hem till min egen lägenhet utan ja måste åka till mina förädrar. Ja vill inte ens vara borta länge bara över helgen som kommer, så ja får träffa mina underbara vänner.
Visst ja tror och vet att ätstörningen blir starkare när ja åker härifrån men ja måste ju börja öva nu om ja ska bli frisk innan v 6. Ahhh paniken så fort ja tänker på det, både för att ja inget hellre vill än att börja plugga igen men oxå paniken över att ja kommer falla tillbaka så snabbt igen. Eller det är så det känns just nu... Så till imorgon ska ja försöka argumentera för att åka hem över helgen. Så skönt att min behandlare är hemma från sin semester för ja har saknat henne, hon är grym. Funderar även på att ringa min samtalskontakt hemma och höra va hon tycker om att ja vill börja plugga så snart, för henne litar ja verkligen på...
