Livet i behåll
Förra söndagens så tog ja min största och alvarligaste överdos hittils, ja minns inget av hela den dagen och vaknade inte upp förren fyra dagar senare på intensiven. Då hade ja tydligen först kommit till MAVA där ja sen fått hjärtstillestånd och de fått ge min hjärtkompressioer och enchocker. De hade fått intubera mig och lägga mig i respirator, eftersom ja inte angett några kontaktuppgifter till min familj hade de skickat civilpolisen till dem och sagt att ja låg på IVA och kanske inte skulle överleva eller förmodligen få hjärnskador. När ja sen vaknar har ja även fått en dubbelsidig lunginflammation efter respiraatorn är allmänt förvirrad och måste ligga med syrgasmask. Ja blir tillslut flyttad tillbaka upp till MAVA för att komma upp på benen, bli av med dropp, kateter, iv. antibiotika och hjärtövervakning. Droppet blev ja av med först i förrgår eftersom ja inte åt något, antibiotikan fick ja tista intravenösa dosen igår och efter ett låååångt samtal med en psykiatiker så fick ja på nåder åka hem till mina föräldrar som nu har fullt ansvar för mina tabletter.
Allt ja kan känna är glädje, glädje över att ja överlevde, det var så skönt när ja vaknade upp fick reda på hur nära ja varit döden och överlevt. Det kändes som någon vändning, när ja nu sen oxå slapp psyk och fick åka "hem" även om det är med många premisser så känner ja en sådan livsgnista som ja inte kännt på så många år. Det är en så jävla häftig känsla att vilja leva på riktigt inte bara överleva utan leva...
