ienluftballong.blogg.se

Jag är så mycket bättre i fantasin

Möten

Publicerad 2015-04-16 22:01:22 i Allmänt,

I onsdags så åkte ja hemmåt igen för att ha några samtal samt att träffa en vän. Ja träffade först psykologen som har hand om matgruppen ja har börjat gå i, första gången var i tisdags men ja va med första gången idag. Han verkade jättebra och de verkar ha fått ett bra upplägg på gruppen och hur träffarna går till. Man går till en restaurang som ligge mittemot mottagningen och äter där två luncher i veckan, på torsdagarna har man sedan träff efter där han går igenom något ämne och har sen samtal kring detta ämne. Idag var det om hur man i ett KBT tänk ser på en ätstörning. Det som är bra med gruppen är oxå att man inte är tvingad att äta upp all mat, vilket det alltid varit på alla andra behandlingar ja gått i. Det känns skönt eftersom ja mat ska ju va något man mår bra av inte är tvingad till att äta. Ja fick i alla fall en god pasta med champinjoner, den var verkligen jättegod. 
 
I onsdags så träffade ja även min sjuksköterska, det var jätteskönt för ja hon hade läst min journal från sjukhuset och kunde svara på vissa frågor ja hade. Sen pratade vi om min rädsla för att något sånt här skulle hända igen, för även om ja inte tror det just nu så vet ja ju aldrig riktigt säkert om ja kommer göra något dumt igen. Så ja har tid till min läkare i nästa vecka för att disskutera medicinering så att det kan bli så bra som möjligt. Sen pratade vi om att ja kanske ska börja med boendestöd igen, för att i alla fall ha någon att gå och handla med.
 
På onsdag em om en kompis hem till mig och vi hyrde film och köpte med oss indisk mat hem, så ja känner mig ganska nöjd (ångestladdad) med hur ja ätit dessa två dagar. Nu är ja tillbaka hos mina föräldrar och har precis klämt i mig massa tacos. Nästa vecka blir det hemmåt måndag till torsdag, eller ja kanske åker lite mellan men ja kommer nog främst vara hemma dessa dagar...

Farmor

Publicerad 2015-04-14 12:35:36 i Allmänt,

Eftersom ja har ett litet förbud mot att vara ensam just nu tillbringar ja mina dagar hos föräldrarna min mamma jobbar bara halvtid så hon slutar tolv. Men på förmiddagen så vaknar ja ganska sent typ runt nio går ut runt kvarteret med hunden, det är ungefär så långt ja orkar gå. Tror det är en km och med mina lungor så tar det nästan 40min, då går det inte fort. Sen går ja hem till farmor och är där fram tills mamma kommer hem. 
 
Min lilla farmor är så ängslig och orolig av sig och vi brukar hålla jobbiga saker borta från henne, typ att ja är sjukskriven om att ja har anorexi ja sådana saker. Men så när civilpolisen kom till mina föräldrar i måndags för att berätta om mig så var dem hos farmor, alltså fick hon reda på vad som hade hänt, kan säga att hon har varit så otroligt nervös över detta. Det gör att nu är hon så beskyddande och behandlar mig som att ja vore fem år, blir lite små jobbigt men ja kan ju förstå henne till viss del. Nä nu skäller hunden på mig, dags att släppa ut honom i regnet <3

Livet i behåll

Publicerad 2015-04-13 08:36:16 i Allmänt,

Förra söndagens så tog ja min största och alvarligaste överdos hittils, ja minns inget av hela den dagen och vaknade inte upp förren fyra dagar senare på intensiven. Då hade ja tydligen först kommit till MAVA där ja sen fått hjärtstillestånd och de fått ge min hjärtkompressioer och enchocker. De hade fått intubera mig och lägga mig i respirator, eftersom ja inte angett några kontaktuppgifter till min familj hade de skickat civilpolisen till dem och sagt att ja låg på IVA och kanske inte skulle överleva eller förmodligen få hjärnskador. När ja sen vaknar har ja även fått en dubbelsidig lunginflammation efter respiraatorn är allmänt förvirrad och måste ligga med syrgasmask. Ja blir tillslut flyttad tillbaka upp till MAVA för att komma upp på benen, bli av med dropp, kateter, iv. antibiotika och hjärtövervakning. Droppet blev ja av med först i förrgår eftersom ja inte åt något, antibiotikan fick ja tista intravenösa dosen igår och efter ett låååångt samtal med en psykiatiker så fick ja på nåder åka hem till mina föräldrar som nu har fullt ansvar för mina tabletter. 
 
Allt ja kan känna är glädje, glädje över att ja överlevde, det var så skönt när ja vaknade upp fick reda på hur nära ja varit döden och överlevt. Det kändes som någon vändning, när ja nu sen oxå slapp psyk och fick åka "hem" även om det är med många premisser så känner ja en sådan livsgnista som ja inte kännt på så många år. Det är en så jävla häftig känsla att vilja leva på riktigt inte bara överleva utan leva...

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela