Dagarna som passerar
Dagarna som passerar härinne är ju trotts allt också en del av livet, även om det känns som att världen utanför vore pausad bara för att ja inte är med i den. Känns så hemskt att ja vvarit härinne så länge och ändå inte kommit så å långt som man skulle kunna tro. 17kg om man skulle gått efter deras 1kg i veckan princip ska ja ha gått upp, då vore ja normalviktig och skulle slippa allt det här och vara på utsidan och kanske leva lite mer än vad ja gör just nu. Men nej då min kropp vill inte gå upp så mycket i vikt, den verkar vilja stanna där den är nu. Visst ja har gått upp två nummer på BMI skalan men va fasiken ja vill ju vara frisk.
Idag hade ja en vän här hon hann bara stanna en liten stund men det var ändå så roligt att träffa henne och ja kom än en gång på att ja ville härifrån. Samtidigt så ringde mamma och frågade om ja kunde få permission hela lördagen för att vara med dem, och ja har nästan redan lovat att ja ska försöka få nattpermission. Då för att gå ut och dansa, men ja vet ju att ja inte kommer orka att gå ut om ja ska vara med min familj hela dagen.
Sen kommer ja att vara på samtal hos min samtalskontakt den tiden som läkaren går rond så ja kommer inte kunna fråga henne själv hur det blir med permissionerna. Eller berätta för henne vad de har sagt på Capio, hon verkar mer pepp på det än vad ja är, tror hon vill ha mig härifrån...