Insikter
Ja har funderat länge på det där med vad som utlöste min ätstörning, vad som gjorde att den grodde sig fast i mitt innersta. Va som gjorde att ja fick sjukdomsinsikt och vad som gjorde att ja valde/blev tvingad till att söka hjälp. Men allt känns så svårt, allt känns så ogreppbart. Eller ja vet ungeför när ja blev sjuk, ja vet när ja fick sjukdomsinsikt och ja vet när ja först fick kontakt med vården, så egentligen så kanske det inte är så ogreppbart men ja har så svårt att se det. Allt är ett ända kaos just nu, ja kan inte komma på varför ja kämpar för att bli frisk. Ja gloryfierar sjukdomen så hemskt mycket just nu, allt var bätter innan ja sökte hjälp, ja hade en utbildning, ja pluggade till extra år och jag ville bara komma ut och jobba. Men istället så sitter ja här och misslyckas med det enda ja ska lyckas med, nämligen att äta.
Dagarna försvinner ifrån mig ja har snart varit hemma en vecka och det har väl inte varit toppen, men ja har inte mått skit dåligt, inte så dåligt som ja mådde för någon vecka sen och det är en väldans tur. Ja har ätit lite varje dag och försökt att inte motionera mer än korta promenader, visst de har blivit en och annan lång promenad men inte varje dag. Ja vill verkligen inte falla så djupt ner igen, ja vill ta tag i detta och bli frisk från denna skiten. Ja kan inte slösa bort fler år på skiten den har redan tagit 16år av mitt liv, det är mer än halva livet, på något så fånigt som att ljuga, svälta och fiffla med maten. Nu får det faan vara slut på detta...
