När allt går åt skogen
Nr allt går åt skogen och man hittar sig själv sittandes ute i kylan gråtandes och skakande, inte av kylan utan av ångest så vet man att man har en bra bit kvat till något normalt. När man har den där jävla ångestklumpen uppe i halsen hela dagarna och inte vet hur man ska få ut den då vet man att man måste jobba lite hårdare. När ens läkare säger "kan du inte bli frisk nu", då känner man sig ganska så misslyckad. När man själv får påminna sig om att det faktiskt går att bli frisk och att det inte blir lättare om man flyr så blir man lite lätt arg på sig själv.
Ja trodde det skulle bli svårt men ja trodde det skulle kännas lättare såhär tre månader senare, men tänk va fel ja hade. eller visst har det blivit lättare, ja trodde aldrig att ja skulle äta glass när ja kom hit. Det fixar ja nu, en kanelbulle slinker ner även om ja hatar dem, en chokladbakelse låg och gojsade till sig i magen och ja lever ändå. Så visst finns det saker som går lättare, det är bara så svårt att se dem när ångesten och paniken ligger så nära, när den ligger och gnager i kanten hela tiden...
